om ni trodde jag hade försvunnit.
ja, då trodde ni fel.
jag finns, men har ägnat mig under de senaste dagarna åt vad som kallas “det riktiga livet”. även om det inte känns så riktigt. glider mest emellan släktmiddagar, vänner, familj och pojkvän. har i och för sig tagit mig till grönan för första gången i år. inget spektakulärt som sådant. de flesta karuseller känner jag innan och utan sedan barnsben, de nya är väl roliga, ett tag.
återkommer lite senare.
håll ut kära vänner.
det är lite tungt. pratat med E om london idag. han kommer att åka. efter en månads arbetslöshet är han less och om han inte får jobb snart kommer han behöva flytta hem igen vilket han inte vill, så troligen åker han i augusti/september med en kompis.
– ska jag bli någon för-evigt-gräsänka i stockholm jag?
– jag kommer ju hem, och du kan hälsa på. jag blir nog bara där ett tag. sedan när du har gått ut gymnasiet kan du flytta hit om jag är kvar.
för honom verkar allt så lätt. att åka iväg ett par månader. själv håller jag på att slitas itu. inget är ristat i sten än, och E ska göra ett tappert sista försök med arbetsförmedlingen, gå runt på stan och ta saken i egna händer samt jobbtiggande av släkt och vänner. jag hoppas verkligen att han får ett jobb snart.
hoppas så innerligt.
en vän till mig ligger inlagd fick jag besked om idag. anorexia. hela hennes liv är spridda hopplösa tuvor enligt hennes eget synsätt. att önskan att bli smal kunde gå för långt. låt oss prata om ideal, för det är väl trots allt det allt detta bottnar i. allvarligt talat, enligt min egen uppskattning har säkerligen 8 av 10 gymnasietjejer någon gång i sitt liv bantat (ja, döm mig ej för hårt, det är en grov uppskattning). bantning har skett oavsett hur smala de varit från start.
jag har själv gjort en kortvisit i den perioden i mitt liv under högstadiet.
intet sagt nu att det är fel att tänka på vikten om man behöver det. nej, det är hälsosamt att kontrollera sig innan man väger för mycket och åtgärda när man väger för mycket. vad jag talar om är normalviktiga <BMI 25-tjejer som ändå inte tror att de räcker till.
mig veterligen är denna problematik inte alls på samma sätt utspridd bland killar. där kanske 3 av 10 gymnasiekillar försökt banta någon gång i sitt liv (åter igen, en grov uppskattning).
kan det möjligen bero på:
1) kvinnor/tjejer/damer på tv/reklamaffischer och bio som vanligtvis har BMI <20.
2) högstadieklimatet med kommentarer sylvassa som knivblad, pratet om celluliter, ett halvt kilos bukfett och kärlekshandtag i omklädningsrummet/korridoren/skolmatsalen.
3) alla övriga anledningar som gör att det bara verkar accepterat att vara smal. vem vill vara tjock?! ingen?
4) tjejers dåliga självkänsla. (jag drar ingen över någon kam, delar inte upp könen, påstår inget, men svälter man sig själv är troligen ej självkänslan på topp).
jag vet inte, jag spånar. ingen del av änden är perfekt. att väga 40 eller 140 kg är inte hälsosamt. man ska vara en medelsvensson även här. man måste gå ut i högstadieskolor, man måste prata om detta.
om någon hade pratat med mig om vikt i högstadiet kanske jag inte hade ägnat ett år åt att gå runt och må dåligt över min vikt när jag egentligen var helt normal. om någon hade pratat med min vän om vikt kanske hon hade fått känna lycka.
just nu.
ikväll faller jag. femtio meter rakt ned i mig själv, men jag vet att jag alltid återvänder. samlar kraft, borstar av dammet och kommer åter. jag är så lyckligt lottad som har världens mest fantastiska pojkvän som alltid finns där, min älskade E. en ljuspunkt i alla lägen och varje gång jag tänker tanken på honom tar mitt hjärta fortfarande ett skutt, rakt upp och sedan ned. fastän vi varit tillsammans i elva hela månader. nog för att elva månader kan ses som en relativt begränsad tidsperiod men för en 18-årig aldrig tidigare kär tjej känns elva månader som vår evighet. tillsammans.
så för ungefär en timme sedan åkte jag hem till E och lämnade min syster ensam. behövde hans kärlek och mod. så som blommor behöver solljus och natten behöver sin sömn.
vi återuppstår i morgon, förblir oss själva.
känslor kan bara bli historia efter att de fått komma till uttryck.
– en anna som håller på att nyktra till.
stockholm vaknar till liv. solen börjar sakta kravla sig upp, glittrandes över riddarfjärden. på vägen hem, promenerandes, med oklädsamt utkletat smink över kullersten mötte jag en äldre herre med rullator, sakta gåendes. jag tänkte att han gör nog morgon nu. precis som alla andra som börjar jobba om någon timme. de som öppnar våra morgoncaféer, affärer och dylikt. andra väntar på att få gå hem. få sova bort förmiddagens charm, precis som jag. vad mycket vi kommer att missa. en vacker dag som tar sin början.
å andra sidan håller jag inte med om de som hasplar ur sig ordspråk som går ut på att man inte borde sova bort en tredjedel av sitt liv utan istället borde ha roligt. trust me, utan rejäl sömn blir inget roligt.
god natt säger jag, efter en trevlig kväll i dimmornas töcken.
jag känner mig trött, matt. kanske är det min oregelbundna dygnsrytm som satt sina spår. hur som, min syster har hjälpt mig att locka håret med sin locktång, och jag antar att jag får acceptera att jag inte ser helt riktig ut i lockat hår, borstar ur det lite, och hoppas att det inte ser alltför dumt ut ikväll. annars får jag väl använda keps, eller rånarluva eller så.
själv ser min syster fantastisk ut när hon lockat sitt hår. eller förresten alltid. hon är en sådan här typisk föddsnygging som inte behöver ägna pengar och tid åt produkter, dieter och shopping. hon kan vakna efter en galen festnatt, dra en hårborste genom håret och se ursnygg ut ändå fastän hon inte duschat på en vecka. jag har vänner som är likadana. livet är orättvist när man själv stiger upp 30 minuter tidigare för att hinna duscha och sminka sig. och det är bara något att acceptera om man inte jobbar emot det.
(jag klagar ej, det kunde ha varit värre. mycket värre. jag unnar alla naturligt snygga att få vara naturligt snygga.)
hela familjen har nyss varit ute och brunchat. det låter så mycket med hela familjen, men vi är bara tre personer. tre personer är bara så många som det ofta finns i en tvåsamhet med otrohet.
mamma ville att vi skulle lyxa till det. hon åker bort före middagen till malmö och stannar där i två dagar. hon har så svårt för separationer, även om det bara handlar om ett par femtio timmar. det är så svårt.
jag taggar till inför kvällens utgång, vi tänkte köra en förfest här först men det blir nog ett glas på en mysig bar istället. det är tjejutgång så E ska inte med. inte heller min syster som bara är -97:a. även om hon redan dricker (fastän hon säger att hon inte gör det). inget konstigt som sådant, jag var redlös för första gången i hennes ålder. det känns typiskt svenskt.
att offra allt och ta risker, dricka vodka rent och försöka bli så full som möjligt. det måste finnas en anledning till att denna alkoholhets spelar i en annan division här än i andra länder runtom i europa där man nöjer sig med vin till maten och salongsberusning istället för kräkningar och tårar.
jag hade gärna sluppit den första fyllan.
hörs senare!
att utvecklas är bara en framgång om man samtidigt drar en lärdom.
– anna halvfemsnår lördagsmorgon.
herregud.
ja.
jag sjunker genom jorden bildligt av fördomar, inkompetens och påståenden som inte är genomtänkta. det heta ämnet jag nu har i tanke som upprör, berör och förstör är hen. dessa personer som till varje pris måste vara emot ordet går mig på nerverna. det är ett ord med tre bokstäver. inte någon feministisk propaganda eller ett försök till att göra människor könlösa.
det handlar inte om att sjunga om sockerbagaren när hen bor i staden. det är fullkomligt meningslöst att i ett sådant sammanhang ens använda ordet. ordet är till för att underlätta. när könet är okänt/oviktigt är det så mycket lättare att skriva/säga hen än ex. lastbilsreparatören.
om man ej vet könet exempel:
“lastbilsreparatören satte sig ner, sedan sa lastbilsreparatören till min kompis att den, ja lastbilsreparatören mådde illa – sjuk historia va?”
eller
“lastbilsreparatören satte sig ner, sedan sa hen till min kompis att hen mådde illa – sjuk historia va?”
hen är mycket bra att använda vid historieberättning när man inte vet könet och könet inte har någon som helst betydelse för historian.
inget klockrent exempel men min morgontrötta hjärna kommer inte fram med något vettigare. är bara så upprörd. kom med något bättre än att säga att det är något feministiskt nymodernt. det är ett praktiskt användbart ord, bakåtsträvare.
så, klart för mig.
Anna med Q 