en vän till mig ligger inlagd fick jag besked om idag. anorexia. hela hennes liv är spridda hopplösa tuvor enligt hennes eget synsätt. att önskan att bli smal kunde gå för långt. låt oss prata om ideal, för det är väl trots allt det allt detta bottnar i. allvarligt talat, enligt min egen uppskattning har säkerligen 8 av 10 gymnasietjejer någon gång i sitt liv bantat (ja, döm mig ej för hårt, det är en grov uppskattning). bantning har skett oavsett hur smala de varit från start.
jag har själv gjort en kortvisit i den perioden i mitt liv under högstadiet.
intet sagt nu att det är fel att tänka på vikten om man behöver det. nej, det är hälsosamt att kontrollera sig innan man väger för mycket och åtgärda när man väger för mycket. vad jag talar om är normalviktiga <BMI 25-tjejer som ändå inte tror att de räcker till.
mig veterligen är denna problematik inte alls på samma sätt utspridd bland killar. där kanske 3 av 10 gymnasiekillar försökt banta någon gång i sitt liv (åter igen, en grov uppskattning).
kan det möjligen bero på:
1) kvinnor/tjejer/damer på tv/reklamaffischer och bio som vanligtvis har BMI <20.
2) högstadieklimatet med kommentarer sylvassa som knivblad, pratet om celluliter, ett halvt kilos bukfett och kärlekshandtag i omklädningsrummet/korridoren/skolmatsalen.
3) alla övriga anledningar som gör att det bara verkar accepterat att vara smal. vem vill vara tjock?! ingen?
4) tjejers dåliga självkänsla. (jag drar ingen över någon kam, delar inte upp könen, påstår inget, men svälter man sig själv är troligen ej självkänslan på topp).
jag vet inte, jag spånar. ingen del av änden är perfekt. att väga 40 eller 140 kg är inte hälsosamt. man ska vara en medelsvensson även här. man måste gå ut i högstadieskolor, man måste prata om detta.
om någon hade pratat med mig om vikt i högstadiet kanske jag inte hade ägnat ett år åt att gå runt och må dåligt över min vikt när jag egentligen var helt normal. om någon hade pratat med min vän om vikt kanske hon hade fått känna lycka.
just nu.
Anna med Q 