jag gick söderut längst med götgatan igår, från slussens höjd, lätt sluttande nedförsbacke. tunna, slitna tygskor som skrapade stenoro längst gatan. målet var vila, götgatan 33. inte de facto att få vila utan snarare något nytt att bära. lite bekräftelse i brist på annan. två femhundralappar omsorgsfullt sovandes i min plånbok som jag ville sprätta. för bara en timme sedan var de min mors. mitt eget konto är förvisso inte tomt, men det kommer att sina under sommaren.
för redan innan första signalen hördes från min iPhone ryckte jag till, kopplade vant in mitt gåvänliga headset och presenterade mig. artig som vanligt. jag är alltid så artig (det är min morfars fel).
– hej det är J. lust att ta en promenad efter jobbet?
– efter jobbet?
mina tankar var inte samarbetsvilliga en lång miljondels sekund passerade innan det gick upp för mig att vanliga 18-åriga, skoltrötta, identitetssökare faktiskt sommarjobbar och tjänar sina egna vila-koftor. J är på samma café som förra sommaren. ja, det räknas faktiskt även om det var kontakterna som fick henne dit.
man skulle kunna tro att även någon som jag, med finfina betyg och kaxiga ögonbryn också skulle jobba, tjäna mitt eget liv. speciellt när jag förra sommaren skalade potatis och hackade tomater i så fina skivor att hjärtan brast. men nej…
i sommar är jag tom. inte fri som i ledig, utan arbetslös och beroende. det är bara mig själv jag kan skylla, jag har ju faktiskt inte sökt ett jobb. inte visat upp mig, inte varit delaktig. jag bara finns. livnär mig på att finnas.
Anna med Q 