att bli den som blev ensam kvar.

det är lite tungt. pratat med E om london idag. han kommer att åka. efter en månads arbetslöshet är han less och om han inte får jobb snart kommer han behöva flytta hem igen vilket han inte vill, så troligen åker han i augusti/september med en kompis.

– ska jag bli någon för-evigt-gräsänka i stockholm jag?
– jag kommer ju hem, och du kan hälsa på. jag blir nog bara där ett tag. sedan när du har gått ut gymnasiet kan du flytta hit om jag är kvar.

för honom verkar allt så lätt. att åka iväg ett par månader. själv håller jag på att slitas itu. inget är ristat i sten än, och E ska göra ett tappert sista försök med arbetsförmedlingen, gå runt på stan och ta saken i egna händer samt jobbtiggande av släkt och vänner. jag hoppas verkligen att han får ett jobb snart.

hoppas så innerligt.

A piltre E.

sover hos E. att två vokaler som vi kan finnas så bra tillsammans. snart har vi 12 månader bakom oss tillsammans (august) han är nybakad student, rakryggad och har framtidstro om allt. han vill till london för att testa lyckan på jobbfronten. så less på att vandra runt utan tillstymmelse till arbete, ivrig och vill prestera. det känns tungt. även om han bara skulle åka en månad, en vecka eller en dag. mitt hjärta brister hur som och jag försöker få honom att stanna i stockholm, bara ett år, till jag är klar. sedan kan vi resa var som helst. dubai, london, paris eller los angeles. jag är öppen för allt. skoltrött och trasig, det är ett evigt tjatande att sitta kvar i en skolbänk vackert till hösten. men det är ett måste. dessa eviga måsten.